Hobby som ger närhet till naturen

Av
Helene Nordgren

FRITID. Att på ett par meters avstånd få en väsande anakonda i kamerasiktet är inte är inte något som gör Magnus Mårtensson speciellt uppskrämd.
– Det som däremot gör mig rädd då jag reser är den hetsiga trafiken som finns på sina håll i världen samt kriminalitet och korruption eller att min packning inte kommer fram.

Med ett batteri av dyrbar fotoutrustning har hässleholmaren rest runt de senaste sex åren till ett flertal exotiska platser för att fotografera det vilda djurlivet. Det har inte alltid varit helt problemfritt.

Tagen som gisslan

– I samband med en hemresa från Uganda blev jag och ett par andra fotografer tagna som gisslan. De vägrade släppa oss om de inte fick pengar. Det krävdes bland annat att flera ambassader fick kopplas in innan vi blev fria.

I Uganda hade Magnus bland annat fått möjlighet att fotografera bergsgorillor.
– Men det var hårt arbete att komma till deras boplats. Vi fick gå igenom en ganska tuff terräng i fyra timmar. Väl framme kände jag att det inte blev så bra bilder. Det är så mycket som ska stämma för att det ska bli riktigt bra.

Kungsörn och havsörn. Foto: Magnus Mårtensson

Kungsörn och havsörn. Foto: Magnus Mårtensson

Allt stämde

Väldigt nöjd blev han däremot med en bild av en ormhalsfågel som han fotograferade i våtmarksområdet Pantanal i Brasilien dit han egentligen åkt för fotografera jaguarer.
– I den stunden stämde allt och ljuset var perfekt, säger Magnus som nyligen fick bilden publicerad i National Geographic.

Han föredrar att fotografera i det varma morgon- och kvällsljuset. Ett antal nätter per år sover han därför i tält för att vara på plats när djurlivet vaknar.

En bra sovsäck, tålamod och ett stort djurintresse underlättar menar Magnus.

Han lägger mycket tid på att rekognoscera.
– Det tog mig exempelvis tre år innan jag hittade en riktigt bra plats att fotografera kronhjortar på. Men det var det värt.

Magnus gömsle. Foto: Magnus Mårtensson

Magnus gömsle. Foto: Magnus Mårtensson

Kriminella gäng

Under sina resor har han flertalet gånger bevittnat rov- och tjuvjakt på de vilda djuren.
– Förra året dödades drygt 1 000 noshörningar. Kriminella gäng vill åt hornen som används till allt från potensmedel till pulver i drinken för att slippa bakfylla, vilket är helt idiotiskt! Ett horn kan betinga ett värde upp till tre miljoner kronor. Tjuvskytte är en ren industri som håller på att ta död på djurlivet i Afrika. Bland annat dödades cirka 30 000 elefanter förra året i tjuvjakt!
– För hundra år sedan fanns det 100 000 vilda tigrar, idag är det endast 3 000 kvar.
– Och det finns fler lejon i hägn än det finns vilda i ett par länder i Afrika. Man föder upp lejon i fångenskap för att sedan européer och amerikaner mot stora summor pengar ska komma för att ”jaga” och skjuta dem, säger Magnus.

Gul anakonda. Foto: Magnus Mårtensson

Gul anakonda. Foto: Magnus Mårtensson

Utställningar

Mer om rovjakt och naturfotografering berättar Magnus om när han åker runt och håller föredrag.

Nästa gång han föreläser är den 24 februari församlingshemmet i Tyringe.

Under februari visas hans bilder på Hästveda bibliotek och i mars på biblioteket i Vittsjö.

PERSONLIGT:

Namn: Magnus Mårtensson. Ålder: 30 år. Bor: I Hässleholm. Uppväxt: I Hästveda. Jobb: Arbetar med planering och försäljning på Smekab i Önnestad. Facebook: www. facebook.com/fotograf.magnusmartensson

Publicerad 12 February 2014 09:31

Lokaltidningen Hässleholms nyhetsbrev

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev och få de senaste nyheterna tisdag och fredag

Så gick det till när hönan blev en tupp

– Jag är van vid att ta hand om övergivna djur. Det var aldrig någon tvekan. Min man är också van, så han blev inte heller förvånad när jag kom hem med en kyckling, säger Linnéa Dickson.

Uttrycket ”att göra en höna av en fjäder” har vi nog alla hört talas om. Men hur fungerar det egentligen att göra en tupp av en höna?

Hemma på Linnéa Dicksons gård i Ljungarum utanför Sösdala finns det en rad andra djur som också en gång i tiden haft behov av ett nytt hem, bland annat en påfågel.

Den här gången var det alltså en något mindre fågel som behövde adopteras. Kycklingen fick namnet Sam-Ingrid, döpt efter de båda arbetskollegorna som hittade henne i parken.

– Både Sam och Ingrid är rödhåriga och hönan är rödhårig, det kan inte bli ett mer passande namn, säger Linnéa Dickson.

Sam-Ingrid hittades i parken under en av de allra varmaste dagarna förra sommaren. I vanlig ordning tog Linnéa Dickson tåget hem, med Sam-Ingrid i en kartong i knät.

Luftkonditioneringen fungerade inte på tåget.

– Det var så varmt att jag var tvungen att fläkta hennes ansikte med en broschyr. Jag ville ju inte att hon skulle tuppa av, säger Linnéa Dickson.

Det var så varmt att jag var tvungen att fläkta hennes ansikte med en broschyr. Jag ville ju inte att hon skulle tuppa av

Väl hemma på gården blev dagarna till veckor och veckorna till månader. Sam-Ingrid växte till sig rent fysiskt, men mentalt var hon undergiven. Hon kuvades av de andra hönorna som redan fanns på gården. Sam-Ingrid blev de andra hönornas hackkyckling.

– Hon blev biten i kammen av de andra hönorna. Det kan gå rätt brutalt till när hönor ska visa sin rang, säger Linnéa Dickson.

Innan jul hade Linnéa Dickson och hennes man besök hemma på sin gård. Hennes grannar var nyfikna på att få träffa den nya hönan.

Omdömet efter deras besök i hönshuset blev inte riktigt vad Linnéa Dickson hade förväntat sig:

– Hur fungerar det att ha två tuppar i samma hönsgård? Hur gör ni när de blir könsmogna?

Linnéa Dickson blev först paff, men den nya insikten fick mycket att falla på plats.

– Så klart borde vi ha insett redan från början att Sam-Ingrid var en tupp. Hennes, eller rättare sagt hans, kam var ju mycket större än de andras kam. Hela Sam-Ingrid var ju tre gånger större än de andra hönorna. Men vi var så vana att se honom som en hon. Han var ju dessutom så undergiven.

Det är inte vanligt att hitta övergivna hönskycklingar i parken, men däremot händer det att man hittar tuppkycklingar.

– Det är svårt ibland att se skillnad på tuppar och hönor när de är kycklingar. Det blir felköp ibland och då dumpas kycklingen när ägaren inser att de fått en tupp, förklarar Linnéa Dickson.

När Sam-Ingrid gick från att vara höna till att vara tupp förstod Linnéa Dickson ganska snart att hon var tvungen att adoptera bort honom.

– Det är så sorligt. Jag hade aldrig gjort mig av med honom om det inte var alldeles nödvändigt, men vår andra tupp var ju här först. Hönorna orkar bara med en tupp, det är fullt tillräckligt. Jag hoppas verkligen att han hittar ett bra hem.

Sam-Ingrid kommer att saknas av de andra djuren på gården i Ljungarum, inte minst av Ellis, som är en tam liten anka. Ellis har ett eget instagramkonto, där Sam-Ingrid också figurerar ibland:

”Ellis the duck boy and friends”.

Lokaltidningen har lovat att hjälpa till att hitta ett nytt fint hem åt Sam-Ingrid:

Finnes: En tupp i sina bästa år; väldigt vacker, trevlig, lugn, klappvänlig, medgörlig och människokär.

Sökes: Ett varmt välkomnade hem där de fyrbenta vännerna sätts i första rummet och där människorna aldrig säger nej till en pratstund med djuren. Det får gärna finnas hönor i hushållet, så att Sam-Ingrid har någon att mysa med.