Rebecca har inte skurit sig själv på över nio månader

"Det tog många år för mig att inse hur jag mådde"

HÄSSLEHOLM.

Rebecca Johansson har det senaste året bott på ett HVB-hem i Hässleholm. Efter många års önskan har hon äntligen fått den hjälpen hon behöver. När Lokaltidningen träffar henne har hon precis fått en utslussningslägenhet och har inte skurit sig själv på över nio månader.

Hon har dessutom fått chansen att föreläsa om psykisk ohälsa. Och trots att ämnet tas upp på många håll så anser Rebecca Johansson att den psykiska ohälsan bör diskuteras ännu mer.

– Det tog många år för mig att inse hur jag mådde. Jag dolde det för alla i min närhet och tänkte att det var såhär man skulle må. Men efter att ha fått svar på många av mina tankar och rätt diagnoser så har jag också fått verktyg som hjälper mig. Mitt mående pendlar fortfarande men jag kan kontrollera det på ett helt annat sätt. Men det tog många år att få rätt hjälp och ibland har jag fått kämpa för att få den hjälpen.

Rebeccas självskadebeteende började redan i elvaårsåldern. Det blev en ond spiral och beteendet växte under många år samtidigt som ångesten. Rebecca föddes med en muskelskada som gjorde att hon har svårt för att gå och tar sig fram med permobil. Det bidrog till mobbing i skolan, något hon höll för sig själv men som också bidrog till panikångesten.

– Då skar jag mig på armar och ben för att minska den panikångest jag hade. Det hjälpte för stunden och jag tyckte det var lättare att hantera den fysiska smärtan än den psykiska. Men efteråt ökade alltid ångesten och då skar jag mig igen. Jag började må dåligt redan i nioårsåldern men förstod inte att andnöd, svettningar och hjärtklappningen jag hade då var panikångest. Jag höll skenet uppe och när jag inte orkade visa mig glad utåt stannade jag hemma från skolan.

Hon dövade också ångestkänslorna med alkohol. Föräldrarna arbetade mycket, vilket gav Rebecca möjligheten att fortsätta döva sin känslor genom att dricka. Men letade samtidigt hela tiden nya sätt att få bort ångesten. Som fjortonåring slutade hon äta och fick hon anorexi, samtidigt flyttade hon hem till sin pappa som ganska snabbt upptäckte att hon inte åt och att hon hade skärsår på armar och ben.

– Han körde mig till vårdcentralen och när jag stod där på vågen insåg jag själv att jag var sjuk. Samtidigt sa läkaren att de inte kunde göra något och skickade hem oss igen. Min pappa kämpade en bra tid med att få i mig mat och såg till att jag inte kunde kräkas efter maten och jag är tacksam över att han såg detta så pass tidigt.

Men ångesten och självskadebeteendet fanns kvar. Och som 17-åring såg Rebecca en nära anhörig ta livet av en annan människa. Hon flyttade runt bland vänner, hamnade på slutenvården ett flertal gånger , hon fick veta att hon led av posttraumatisk stress(PSTD) efter händelsen och besökte däremellan öppenvården som slutligen gjorde en utredning. 2015 fick hon diagnoserna ADD och borderline.

– Att få diagnoserna var en lättnad, det var på ett sätt svar på varför jag mådde som jag gjorde.

Samtidigt fanns symtomen kvar och under flera år önskade Rebecca hjälp med HVB.

– I april i fjol kom jag till Hässleholm och under tiden här har jag fått mycket hjälp och har en väldigt bra kontaktperson som hjälpt mig otroligt mycket. Att kunna bo själv som jag gör nu är ett stort mål i mitt liv men jag oroar mig varje dag att jag ska falla tillbaka. Samtidigt är det viktigt att inte dölja sina känslor och prata med någon om hur man mår. När jag ser tillbaka på mitt liv så önskar jag att jag pratat med någon mycket, mycket tidigare.

Behöver

du hjälp?

Till Självmordslinjen kan den som har tankar på att ta sitt liv eller har en närstående med sådana tankar vända sig. Ring 90101 eller gå in på mind.se

Publicerad 06 April 2018 10:27

Lokaltidningen Hässleholms nyhetsbrev

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev och få de senaste nyheterna tisdag och fredag