Krönika:

Har vi någon integritet kvar?

KRÖNIKA. Grabben fick häromveckan? hes andning, slemhosta och feber. Krupp tänkte vi direkt, men ringde ändå sjukvårdsupplysningen för att stämma av. ”Åk till vårdcentralen och kolla upp det ändå”, tyckte kvinnan i telefon. Ringde till vårdcentralen ”Åk till barnakuten på CSK, vi har inga tider och det är bättre att kolla en gång för mycket än en gång för lite”, tyckte den ytterst vänliga sjuksköterskan på vårdcentralen.
Väl på CSK satt vi en stund i väntrummet och inväntade vår tur. Ett akutväntrum är precis som andra väntrum i vårdens värld fylld med ångest. Du ser den i människors ansikte, du känner den i den tysta miljön. Den går att ta på. Alla sitter där av en anledning och aldrig är den anledningen något positivt.
Utanför står en ?man och talar i telefon. Sorgsen blick. Han ringer ett samtal, två samtal, tre och fyra. Hela tiden vankar han av och an. Något har drabbat en person i hans närhet och det är inget positivt. Jag tycker synd om honom, men känner samtidigt att min egen puls ökar där jag sitter med lillkillen i famnen. Han är trött, medtagen och med andetag som en storrökare.
Efter en halvtimme kommer vi in, mannen står fortfarande kvar och ringer. De båda sköterskorna konstaterar att det med stor sannolikhet är krupp, ger grabben en rejäl dos Alvedon och berättar vad vi ska vara uppmärksamma på.
När vi går ut från akuten ser jag att mannen fortfarande står kvar och jag hör honom prata.
”Det är något i hennes blod som angriper. Vi vet inte vad det är riktigt än, men hon mår inte bra. Jag ville bara ringa och berätta det för det kan ju hända att någon lägger ut på Facebook och då vill jag att ni skulle ha hört det från mig först innan ni får läsa om det där”. Den sista meningen träffar mig hårt. Jag får där en känsla av att den säger något om vårt samhälle.
I denna egoistiska ?och narcissistiska tid tycks det som att vi ibland glömmer bort att vi inte är ensamma om att drabbas när något olyckligt händer. I vår vilja att söka, vad det nu är vi söker med statusuppdateringar på Facebook, glömmer vi bort integriteten.
Mannen, vars anhörig kanske hellre skulle ha honom vid sin sida, känner sig tvingad att ringa ett eller flera samtal samtidigt som han själv kanske behövdes på annat håll. Enbart för att säkerställa att familjen får reda på budet, innan någon kamrat lägger ut ”vi tänker på dig” på FB. Och alla som ser kommentaren undrar vad som hänt.

Publicerad 01 September 2015 09:02