Karina Dahlqvist trodde aldrig att hon skulle hamna där hon gjorde för tio år sedan och det har varit en kamp att ta sig tillbaka till det som kallas livet.

Karina Dahlqvist trodde aldrig att hon skulle hamna där hon gjorde för tio år sedan och det har varit en kamp att ta sig tillbaka till det som kallas livet. Foto: Paola Nordgren

Karina lyckades ta sig upp ur depression och hemlöshet

" Emellanåt satt jag bara på en stol och skakade"

KRISTIANSTAD

. Karina Dahlqvist beskriver det som hände henne för tio år sedan som något hon trodde att hon aldrig skulle råka ut för. När livet rämnade visste hon inte vad som skulle få henne att orka kämpa vidare. Det tog många år att ta sig upp ur det hon ser tillbaka på som ett stort mörker. Men till slut hittade hon den hand som hjälpte henne upp igen.

Exakt vad som gjorde att hon drabbades av en djup ångest, psykisk ohälsa och depression vet hon inte. Troligtvis var det en rad händelser som tillsammans blev för mycket och som fick hjärnan att säga stopp och som skapade en stark panikångest som var svår att ta sig ur.

– När det var som värst satt jag bara på en stol och skakade. Jag klarade inte av kontakten med människor eller att föra ett vanligt samtal, huvudet hängde inte med och tanken på att köra in i ett träd för att bli fri från allt slog mig många gånger, avslöjar Karina Dahlqvist.

Under 2009 bodde Karina Dahlqvist i Linderöd, hon hade nyligen separerat och tvingats stänga igen sin egen butik. Hon blev då sjukskriven för depression men när hon kontaktade försäkringskassan för sjukpenning fick hon nej. Butiken hade genererat för lite pengar för att hon skulle vara berättigad till ersättning fick hon höra då.

– Det var nog där mörkret kom. När jag fick höra de orden svartnade det för mig. Eftersom jag saknade egen bostad efter separationen bodde jag tillfälligt i mina föräldrars sommarstuga. Det visade sig också innebära att jag fick nej till ersättning även från socialen då de ansåg att jag hade ordnade förhållande. Samtidigt fanns jag inte skriven någonstans och ansågs på andra håll som hemlös.

Karina Dahlqvist hamnade på något sätt mitt emellan alla myndigheter och hade inga pengar varken till mat eller hyra, värme eller räkningar och hon minns endast fragment från den här tiden. Hon minns dock träden längs med vägen upp till stugan och hur lätt det hade varit att bara svänga åt sidan. Något fick henne dock att låta bli.

– Jag har alltid tänkt tanken att jag klarar mig själv och att jag aldrig skulle kunna må såhär dåligt. Sådant var bara saker man hört talas om. Jag tror jag förnekade det länge för mig själv också och det tog lång tid innan jag bad om hjälp. Det hade varit mycket enklare att bryta ett ben eftersom det syns utåt. När det sätter sig på hjärnan så är det inget som syns.

Men till slut kände hon att detta inte var något hon skulle kunna lösa själv och ringde och grät i luren hos 1177. När hon slutligen ringde psykakuten fick hon besked om att hon kunde komma in. Svaret hon fick där var dock att de inte kunde hjälpa henne.

– Där och då kände jag mig totalt uppgiven. Man orkar bara kämpa till en viss gräns och hur jag tog mig hem från psykakuten vet jag faktiskt inte.

Väl hemma såg hon dock en lapp på bordet om personligt ombud.

– Jag ringde numret dit och kom till Stefan Bergklint. Som sa, jag kommer. Hade det inte varit för honom hade jag förmodligen inte suttit här idag och inte heller orkat ta mig tillbaka. Han fick mig att inse att jag ville leva, berättar Karina Dahlqvist.

Där och då började vägen tillbaka och tack vare kontakten med ett personligt ombud så fick hon också hjälp i kontakten med de myndigheter hon kämpade mot.

– De fanns där och stöttade när jag behövde. De fick mig att inse att mina barnbarn var en av de saker jag hade att leva för och de fick socialen att inse att jag hade rätt till stöd för att få mat på bordet.

Sakta men säkert började Karina se ljuset igen och hon fick hjälp med att ordna en egen lägenhet i Hanaskog. Där började hon också inse att hon som människa hade ett värde, något hon inte känt på länge. Hon fick påbörja KBT och tvingades så småningom också iväg på arbetsträning.

– Det var mycket tårar och bitvis väldigt tufft men idag är jag enbart tacksam för att någon tvingade mig. Det var skrämmande i början men idag, tio år senare kan jag äntligen känna mig behövd, jag känner att jag har ett värde och jag har fått en tillhörighet och kan känna glädje igen. Det tog lång tid men jag är ett bevis på att det går att ta sig tillbaka. Idag jobbar jag halvtid och är sjukskriven på halvtid på grund av hjärntrötthet, vilket kommer emellanåt när hjärnan inte orkar mer. Men jag har ett liv och jag är tacksam att Stefan Bergklint fanns där när ingen annan gjorde det. Även om jag idag inte behöver något stöd så vet jag att dessa människor bara är ett samtal bort om jag skulle behöva dem.

Publicerad 16 October 2019 08:48